Det är läskigt hur humöret bara kan ändras. För någon timma sedan kände jag mig glad och "nyfiken på livet" men nu är jag nästan rädd. För första gången någonsin vill jag inte skaffa jobb eller lägenhet, jag vill inte flytta hemifrån, starta ett nytt liv och bli "stor". Jag vågar inte. Det värsta är att jag är rädd på riktigt, jag sitter och skakar och kallsvettas och vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag saknar C något enormt! Lovar att jag blir sån här bara för att han inte är här och kan trösta. Jag känner mig inte säker. Inte över huvud taget. Jag vill bara krypa ner under täcket och vakna till ännu en urtråkig men ack så vanlig skoldag. Jag vill nog börja i 1'an igen. Bara för att veta att jag har 3 långa år kvar innan jag behöver anstränga mig och tänka på vad jag ska göra med mitt liv. Usch, är verkligen livrädd över detta faktum just nu. Blä!

Varför ska man tvingas vara tyst om allting !? Fast ifs är jag den enda just nu som tvingar mig att hålla tyst. Jag vill se hur allt blir innan jag går ut med det. Det är aldrig kul att komma ut med en stor nyhet och sen krossas den av verkligheten och måste tyvärr avslutas. Jobbigt läge. Men förhoppningsvis så får jag snart de besked jag behöver, och då. Då får ni veta, läs: då får jag äntligen berätta!

Fan vad jag ryser när jag hör låten, och tårarna bara rinner. Stänger ögonen och ser bilder från då, du och jag vid ån, din blick. Hemska tankar. Det är minnen som går att gömma för stunden men det försvinner aldrig. 

Reser mig, borstar bort skiten och ger livet en andra chans. Orkar fan inte gråta över allt längre, livet är som det är. Det har alltid varit orättvist varför skulle det ändras nu?

Som jag berättade för någon dag sedan så slutade ju vår påskmiddag med att polisen kom på besök och vi var tvugna att göra en polisanmälan. Det hela började med att min morbror började ringa och tracka oss stup i kvarten, gjorde även samma sak mot mormor. Efter att morsan svarat och han vart dum i huvudet första gången tänkte jag inte svara längre då jag visste att det var han som ringde. Men efter nån timma så kom Nisse in i huset och svarade när det ringde, då han trodde att det var någon annan. De två hade en lång diskussion om allt möjligt och efter att han ringt ännu en gång och Nisse sagt att vi var upptagna och att mamma inte ville prata med honom kom han upp till vår stuga.

Han var varken nykter eller opåverkad på annat vis och kom bokstavligt talat och klampade in och kollade runt överallt för att se vilka som var hemma. Efter det lånade han toan och när han kom ut så skulle han prata med mamma. Mamma ville inte ha diskussionen inomhus (bland oss) så hon gick ut. Nisse följde med henne. Väl ute var det ett jävla liv. Morbror vägrade att släppa in dom om dom inte fick mormor att svara i telefon bland annat. Det blev ett slagsmål och massa hot. Det slutade sedan med att mamma puttade bort honom från dörren och vi kunde låsa med ett par extra nycklar vi hittade, då han hade tagit våra andra.

Han sprang runt utanför och kastade grejer och hotade och vi lät han gå iväg med nycklarna för att slippa mer bråk. Senare när det lugnat ner sig lite ringde vi till polisen och de kom förbi för att prata om allt och för att anmäla honom. Även fast vi sa att vi inte ville att de skulle gå dit så gick de dit för att ta nycklarna och tydligen gjorde han ett jävla motstånd då för vi fick hem ett papper från polisen idag där det står alla punkter han är åtalad för och det var inte en kort lista kan jag säga er. 

Det ser verkligen inte bra ut för hans del och jag hoppas faktiskt att han åker in om jag ska vara ärlig. Det vore rätt åt honom, för han har helt enkelt inte alla hästar hemma. 

Och detta var bara en kort del av det hela..Trevlig släkt man har !