Det är läskigt hur humöret bara kan ändras. För någon timma sedan kände jag mig glad och "nyfiken på livet" men nu är jag nästan rädd. För första gången någonsin vill jag inte skaffa jobb eller lägenhet, jag vill inte flytta hemifrån, starta ett nytt liv och bli "stor". Jag vågar inte. Det värsta är att jag är rädd på riktigt, jag sitter och skakar och kallsvettas och vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag saknar C något enormt! Lovar att jag blir sån här bara för att han inte är här och kan trösta. Jag känner mig inte säker. Inte över huvud taget. Jag vill bara krypa ner under täcket och vakna till ännu en urtråkig men ack så vanlig skoldag. Jag vill nog börja i 1'an igen. Bara för att veta att jag har 3 långa år kvar innan jag behöver anstränga mig och tänka på vad jag ska göra med mitt liv. Usch, är verkligen livrädd över detta faktum just nu. Blä!